2009-06-05 08:10 #0 av: Tin-Tin74

Att dra sig för att kritisera banor om det är nödvändigt är inget landslagsryttaren Katrin Norling gör. Banbyggaren Sören Cederqvist anser att för många ryttare håller tyst. "Detta är en öm tå", säger han.

Om säkerheten i terrängen faller på att människor inte kan prata med varandra, vad hjälper då stilbedömning, korta läder, kval, med mera?

Med anledning av debatten i England efterryttaren Ian Oldings död i april känns frågan berättigad.

Hur svårt det är att få gehör för en banas synpunkter vet Katrin Norling.

"Olika banbyggare reagerar olika", säger Ktrin.

"En gång var vi flera ryttare som tillsammans klagade på ett avstång som vi tyckte var konstigt. Vi var på flera gånger, redan dagen innan. Ändå ändrades inte avståndet frrän precis innan start och bara lite, inte helt."

Det händer inte så ofta att ryttare klagar menar Katrin. Hon tycker ändå att man ska säga till om man tycker att något är konstigt.

"Fast vissa hinder ska ju vara svåra. Vi ryttare brukar rådfråga varandra."

Banbyggaren sedan 35 år, Sören Cederqvist, är en som gärna vill ha synpunkter.

"Det finns några ryttare som är bussiga och säger till om de tycker något är fel", säger han. "Men de flesta bara pratar med varandra, rider och åker hem och ondgör sig över banor med varandra."

Om ryttarna klagar är de då rädda för att framstå som fegisar?

"Absolut inte. Men det finns kanske banbyggare som inte vill ha synpunkter, som tar det som kritik och vänder taggarna utåt och säger att okej då slutar jag bygga."

Detta bidrar till att ryttare håller tyst tror Sörern.

De banbyggare som finns i här Sverige är sanna entusiaster och det är kanske problemet. Utan banbyggare - inga tävlingar.

"Här i Sverige bygger banbyggaren hindren rent fysiskt. Då älskar man verkligen sin sport", som Sören säger.


Källa: Sporthästen.s