Vinn biljetter till Stockholm Int. Horse Show!

Två biljetter till Stockholm Internationall Horse Show ligger i potten i denna tävling. Skicka in ditt bidrag och ta chansen att vinna.

Berätta i ett inlägg här under vad just du älskar med hästhoppning. Jag (sajtvärd) väljer ut de 10 bidrag jag gillar bäst, och därefter får ni medlemmar rösta fram en vinnare som tillsammans med en vän får se kvällsshowen på Ericsson Globe, Stockholm International Horse Show, den 26:e november. På schemat den kvällen står islandshäst och hoppning!

Lämnat ditt bidrag innan den 10:e november. Lycka till!

För mig är nog det bästa med hoppning frihetskänslan och hur man blir ett med hästen, en enhet som arbetar mot samma mål., känslan av hur hästens och ens egna muskler arbetar i takt. =)

När jag väl började på ridskola för massa år sen så var det bästa jag visste att hoppa!

Jag tyckte att det var en sån underbar känsla och det är det ju verkligen man bara flyger fram och tänker inte på något annat än "I BELIEVE I CAN FLY" typ ;) haha.. Det är  svårt att beskriva men det är i alla fall en underbar känsla! Man blir liksom ett med hästen och man blir så glad när både du själv och hästen tycker det är kul och man tänker inte på något annat.

När jag slutade på ridskola och började att vara medryttare på några hästar/ponnyer som var ganska så osäkra i hoppningen så blev självklart jag också rädd och det slutade med att jag nästan bara red dressyr och red ut på dom.. väldigt tråkigt faktiskt eftersom jag kunde lärt mig mycket mer och blivit bättre i hoppningen under den tiden. Tiden gick och jag hoppade sälan men när jag väl gjorde det så var det små små kryss eller väldigt låga hinder i alla fall. Jag saknade det verkligen men vågade inte ;( En dag tog jag tag i det och min kompis hjälpte mig väldigt mycket. Jag hoppad några låga hinder till en början och det gick bra :) min kompis sa inget hon bara höjde och höjde och jag hoppade . Den dagen kommer för alltid finnas kvar i mina minnen <3 Tyvärr så såldes denna ponnyn som jag tillslut vågade hoppa med. Jag saknar honom så otroligt mycket :(.. aja tiden fortsatte att gå såklart o jag testade att hoppa med en av mina andra medryttar ponnyer, det gick bra men det blev aldrig några höga höjder, utan då var jag tillbaka igen på dom dära små kryssen och lite lägre hinderna. Tiden fortsatte gå och min kompis hade fått hem en ny häst som jag fick bli medryttare på, efter en liten tid så testade jag att hoppa honom och det var nog då min hoppräddsla försvann förevigt (hoppas jag!) Dessa stunder när jag hoppade honom var den dära helt underbara känslan igen som jag hade på ridskolan när jag hoppade. Detta kommer häller aldrig försvinna ur mitt minne!.. Jag vet att jag kanske skulle tränat för tränare i hoppning under medryttar tiden.. men det blev alldrig så :(..

Jag slutade tyvärr med att vara medryttare för alla ryttare vet säkert att ryttarens största dröm är att ha en alldeles egen häst! Och jag ska få hem en ponny nu på söndag!! :'D Känns helt overkligt!

Så nu hoppas jag att jag kommer våga hoppa med honom och att jag till slut kan börja tävla med honom  i den UNDERBARA ridsporten "hoppning! :)

Långt inlägg men hoppas att du orkar läsa ändå!                    Nu är det bara att hålla TUMMARNA! =)

Det är i hoppningen allt gäller det är då man ställas mot ett val man kan inte hoppa själv man måste vara ett med hästen. Och när man väl får uppleva den känslan är det obeskrivligt. Hoppning är i stort sätt det jag har hållt på med mest, höjden spelar ingen roll så länga man har roligt. Jag och min häst har varit igenom så många duster, han ÄLSKAR att hoppa men promt ska han vissa att han kan vägra. När jag var och tävlade hoppning i helgen så vägrade vi ut oss på andra hindret jag var så sjukt ledsen eftersom att jag vet att han kan. Så jag spontan anmälde mig till 1.10 något vi bara hoppat enstaka hinder på träning, men det kändes bara så rätt. Alla tyckte det var en dum idée men jag tog min egen väg (som vanligt).. och på framhoppningen hoppade han ljuvlgt jag kunde inte få bort leendet på mina läppar just känslan vi är inte helt underlägsna vi kan ju. Sen in på banan som första start, jag var hur nervös som helst att han skulle vägra ut sig igen, men vi kom mot första hindret och hopp perfekt sen andra hopp perfekt osv, då gick det upp för mig att nu gav han allt jag kände hur han tog sig till det yttersta och vi jobbade som ett lag han och jag mot alla. när vi hade hoppat klart banan svävade jag på moln hoppade runt som en fågel och matade honom med så många morötter han kunde ta. Att få uppleva det ögonblicket när en häst verkligen bestämmer sig för nu kör vi! åh det är underbart!!

Att beskriva hur fantastiskt det är att hoppa går knappt att första förens man har testat själv.

Det blev ett långt inlägg här med :)

Jag älskar känslan att flyga utan vingar

Adrenalin kicken och den skräckblandade förtjusningen

Det är oerhört spännande att hoppa

Jag har under flera år varit väldigt, väldigt rädd för att hoppa

I januari i år kunde jag inte ens hoppa 40cm i trav utan att blunda, hålla i mig i manen och skrika. Nu tränar jag på LA nivå med min sköt ponny Munsboro Maclaren(C-ponny)

Man måste vara ett med hästen, jag älskar samspelet mellan häst och ryttare.

Det har alltid varit bara jag som är häst intresserad i familjen men till och med min mamma satt och höll tummarna för ett visst ekipage när det var hopptävling på TV

Mitt liv är i spillror just nu och utan mina underbara hoppträningar på söndagar vet jag inte vad jag skulle göra, jag skulle inte orka mer då är jag rädd.

Jag har ridit hela mitt liv och ridning har alltid varit en stor del i mitt liv, framför allt hoppningen.

Det är något speciellt med känslan när man rider mot ett hinder och helt plötsligt svävar högt i skyn tillsammans med hästen.

Tävlingarna är också något mycket speciellt.

Alla känner igen nervositeten innan man rider in på banan...

När man väl kommer in händer något magiskt. Helt plötsligt försvinner allt omkring en, det är bara jag och hästen nu... Man flyger över hinder efter hinder och får ta emot stora applåder efteråt, även om det kanske inte gått så jätte bra.

I hoppning kan alla känna sig som stjärnor. Jag minns själv hur jätte nöjd jag var första gången jag hoppade 70cm(en trippelbarr :S) och min hopptränare, de i min grupp och till och med de "stora tjejerna" som hoppade mycket högre än så applåderade och berömde mig.

Min skötponny älskar verkligen att hoppa, han har tydligen hoppat 140 med ryttare men jag har "bara" löshoppat honom på 120 hinder(det hoppar han LÄTT trots att han bara är 136cm i manken) och jag har hoppat honom 1.05 uppsuttet men så fort vi ska tävla så brukar vi vägra, Jag blir så nervös och helt plötsligt så slutar jag rida, jag tycker synd om lilla Mackan, jag bara förstör och förstör! Han brukar dock vägra ganska ofta på träning också, fast jag gör allt rätt.(jag tar ändå ALLTID på mig skulden) Då blir jag ledsen...

Så hoppningen kan faktiskt göra en ledsen också men det är det värt!

Känslan när man hoppar är obeskrivlig!

Lilla Mackan är den lilla ängel som ska flyga mig hela vägen upp till stjärnorna...

Innan jag började hoppträna Mackan var han bara en trött liten ridskoleponny som travade runt, runt i ridhuset.

Hoppningen gjorde honom lycklig igen...

Jag har så mycket att tacka hoppningen för!

Utan hoppningen skulle jag inte alls må bra...

Hoppningen fick mig att le för första gången på ett halvår...

Hoppnigen tände gnistan i mina ögon igen...

Hoppningen räddade praktiskt taget våra liv...

Utan hoppningen skulle jag och Munsboro Maclaren vara körda!

Skräckblandad förtjusning... Skräcken när man styr mot hindret med ett rejält tag i manen, och lättnaden och glädjen när man kommer över helskinnad =D

Låser den här tråden och lägger upp en röstnings-tråd imorgon, den 11:e.