Annons:
Etiketthoppryttare
Läst 11263 ggr
HannaT
12/3/09, 11:32 PM

Drömmen om att bli världsbäst

Blod, svett, tårar, pengar och lite tur. Det är vad som krävs för att bli världsetta i denna brasch. Här har jag nu knåpat ihop en artikel med trix, tips, funderingar och historier om många tjejers stora dröm: att få tävla i de högsta hoppklasserna.

**Titta, lyssna och lär
**De ryttare som tagit sig till den absoluta toppen säger alla samma sak till dem som vill nå dit: Var beredd på mycket hårt jobb. Lär dig att ta hand om din egen och andras hästar. Sök dig till stall, gärna utomlands, där du har möjlighet att lära dig av duktiga ryttare. Skaffa dig kontakter. Titta, lyssna och lär.

Världskände Ludger Beerbaum understryker också vikten av att att ha stort tålamod.
- Man ska inte tro att man når toppen på ett-två år, sådan är inte sporten, säger han. Ludger själv har fått kämpa mycket hårt för att ta sig dit där han är idag. Och han jobbar hårt än, 7 dagar i veckan.

091.jpg
_Alla har inte råd med egen häst. Peter Wylde t ex startade tävlingskarriären på sin foderponny.
_
**Stjärnryttarnas väg till hopptoppen
**Rolf-Göran Bengtsson är av sveriges, och världens, främste ryttare. I dagsläget är han rankad som 7:e bäst i världen. Rolf-Göran är son till en lantbrukare, och började sin karriär som dressyrryttare. Men i tonåren började hoppningen locka allt mer, och Rolf-Göran valde att "sadla om". I många år slet han med små resurser hemma i Sverige. Han utbildade hästar och tränade ryttare, men år 1997 kände han att han behövde en förändring.

Rolf-Göran lämnade Sverige och Skåne och flyttade till Holland, hem till den mycket välkände hästkarlen och hästhandlaren Jan Tops. Där fick han utbilda Tops lovande unghästar, och där träffade han på hästen som skulle ta honom till helt nya nivåer: Pialotta. Rolf-Göran såg till att förvalta hennes talang och i EM 2001 kom ekipaget trea individuellt. Samma år utsågs de till världens bästa ekipage.

Idag bedriver Rolf-Göran Bengtsson tillsammans med dansken Bo Christoffersen en egen verksamhet strax utanför Hamburg.  

Det vinnande konceptet för framgång verkar vara följande: Föds till en hästfamilj, jobba hos någon duktig, känd ryttare och arbeta dig uppåt. Peter Wylde passar inte riktigt in i den mallen. Han är en av de ryttare som lyckats tack vare sin enorma kämparglöd, trots bristande stöd från föräldrar. I unga år vann han en talangtävling för juniorer, Maclayfinalen.
- Det sades att man inte kunde vinna den utan att ha en känd tränare. Men jag höll fast vid min hemmatränare och det blev sensation när vi vann, berättar Wylde för Tidningen Ridsport. Peters föräldrar var inte det minsta hästintresserade, men han lyckades tjata åt sig en foderponny vid åtta års ålder. Om Peter ville iväg på hoppträning eller tävling fick han själv vakna, mocka, rykta, lasta ponnyn och sedan gå hem och be sin mamma om att de skulle åka. Det kan man kalla vilja.

Jobb att falla tillbaka på
Även om man verkligen vill satsa på att bli ryttarproffs bör man ha något annat att falla tillbaka på. Det vet även de bästa. Till exempel är Rolf-Göran Bengtsson är utbildad mekaniker, och Marcus Fuchs och hans bror Thomas har gått lärlingsutbildningar i företagsekonomi respektive bank innan de började rida på heltid.

Tänkvärt
Jag vill avrunda den här artikeln med att citera Rolf-Göran Bengtsson, som fått erfara att livet som världskänd hoppryttare inte är enbart en dans på rosor:
- Folk som ser oss på TV med fin slips och vita ridbyxor kan ju tycka att det ser ut som ett snobbjobb. Men de vet inte hur mycket det krävs för att komma dit. De minuterna då man är inne på banan, de är bara njutningen, de är belöningen för allt arbete.
 
Källförteckning:
DN.se - "Bengtsson - en av världens bästa ryttare"
Ridsport special år 2005 - Slit, svett och skicklighet i sadeln 

Löpsedelfoto: Tove Fant. Tack för lånet!

 
Vad skulle ni kunna offra för att nå toppen? Tror ni att det är värt alla timmar, dagar och år av slit?

Hanna Törmälä, sajtvärd för hästhoppning.iFokus.
Läs gärna min blogg: tormala.devote.se.

Annons:
Birke
12/5/09, 12:10 PM
#1

Bra artikel. Många vet inte hur mycket jobb det krävs för att nå dit de har nått.

HannaT
12/6/09, 6:46 PM
#2

#1 Precis. Glad Jag beundrar verkligen de ryttare som orkar kämpa, det är en LÅNG väg till toppen.

Hanna Törmälä, sajtvärd för hästhoppning.iFokus.
Läs gärna min blogg: tormala.devote.se.

kudden
12/12/09, 10:47 PM
#3

Jag jobbar ju som beridare utomlands, min dröm! Idag var första hästen uppvärm kl.6. Jag gick av sista hästen vid 21. Lunchbreaken är 20 minuter lång och imorgon ska 14 hästar på tävling. unghästtävling vilket innebär att det är enbart 3 o 4åringar som åker(Y). Jag njuter av varje sekund, men det har gått åt mycket blod svett o tårar. Min pappa har alltid stöttat mig o när jag haft en skitdag, då har jag kunnat skälla lite (mycket) på han;)

nelliea
12/13/09, 11:43 PM
#4

Jättebra artikel!

Upp till toppen
Annons: